En gång för länge sedan, under en fjälltur långt ute i vildmarken, så hamnade jag öga mot öga med en livs levande och i allra högsta grad även potentiellt livsfarlig björn. Vi var inte längre ifrån varandra än ungefär 10 meter och blev stående en stund båda två och bara stirrade på varandra. Själv var jag väl mer eller mindre förstenad av skräckblandad spänning...

Jag hade i varje fall inte en tanke på att göra någon som helst rörelse. Någonstans långt inombords visste jag instinktivt att vare sig kamp eller flykt skulle löna sig – om björnen gick till anfall. Instinkten sa istället – ”gör dig själv så litet hotfull som möjligt”. Och det var väl det jag gjorde. Utan att egentligen veta om det, så gjorde jag mig själv till en livlös stenstod…

Historien slutade lyckligt. Björnen snodde plötsligt bara runt och försvann med ett brak in i snåren bakom honom. I samma ögonblick snodde jag åt andra hållet och gick, nåja småsprang, därifrån. 

Skulle du själv, mot förmodan, någon gång hamna i en situation där du kanske till och med blir anfallen av en ilsken och rytande björn, så lär vare sig kamp eller flykt löna sig. Du har inte en chans mot björnens styrka och snabbhet. Det bästa och förnuftigaste som du kan göra är att bara slänga dig platt ner på marken och låtsas att du är död. Andas inte ens! För björnen är hotet därmed borta och vederbörande tröttnar snart och lunkar förhoppningsvis så småningom bara vidare. 

När det talas om stress och stressproblematik, så talas det också om kamp eller flykt. Däremot så talas det sällan eller aldrig om ”det tredje alternativet”. Men det skall vi göra idag. Och vi skall till och med tala om ett fjärde alternativ. Det som är det allra viktigaste. 

Kanske kan den insikt, som jag själv kommit fram till, även hjälpa andra. Kanske även någon bland er, kära läsare.  Kanske kan den hjälpa till att väcka åtminstone någon. I tid…

Kanske kan den väcka just dig…

DET TREDJE ALTERNATIVET…

(Själv är jag så lyckligt lottad att jag har levt praktiskt taget hela mitt liv utan några allvarligare hälsoproblem. Jag har fått vara frisk. Utom en gång – och då blev jag faktiskt allvarligt sjuk med sjukhusinläggning, kraftig medicinering och i följdverkningarna drabbad av oro, ångest och rubbad framtidstro. Det är nu ganska precis 16 år sedan. Sjukdomen tvingade mig till en del omvälvande insikter om mig själv, mitt liv och leverne och förstås till en omfattande förändring av mitt vardagsliv. Tilläggas bör naturligtvis, att jag, mot alla odds, tillslut tillfrisknade och har hållit mig frisk och välmående sedan dess. De insikter jag gjorde under den tiden har fått ligga till grund för den här artikeln.)

Kamp eller flykt, javisst, men vad gör man när ingetdera lönar sig…  när man ändå försöker… och när krafterna till sist tryter…på riktigt..?

Det talas om kamp eller flykt som de två reaktioner som står till buds, när vi ställs inför en hotfull och stressande situation. Valet antas stå emellan att ta upp kampen för att undanröja hotet eller bara lägga benen på ryggen och fly för allt vad tygeln håller. Gott nog – så länge hotet är reellt, konkret och gripbart. Tyvärr är dagens hot oftast ingetdera – utan består istället av fastlåsta attityder, tankar och känslor inombords, inuti oss själva. Och försök att slåss emot eller att springa ifrån dig själv, om du kan. Det är ännu svårare än att ge sig i kamp med eller att försöka springa ifrån en uppretad björn. För att vara helt frank – det vore bara dumdristigt. Det går helt enkelt inte.

Det är här som ”det tredje alternativet” kommer in – precis som det gjorde för mig den gången det begav sig vid björnmötet ute i vildmarken. Och precis som det gjorde, när jag så fullständigt körde mina egna krafter i botten en gång för länge sen och jag svarade med sjukdom… Kroppen valde själv en sista utväg – att spela ”död” och till och med nästan dö på riktigt litet grand…

Med handen på hjärtat, visst har vi alla någon gång ”skyllt” på sjukdom eller skador, när vi har velat slippa ifrån. Visst har vi alla tagit till ”huvudvärken”, ”ryggen” eller ”magen” när vi behövt ett godtagbart skäl för att kunna dra oss undan en stund. När vi känt oss pressade och stressen känts övermäktig. För inte kan väl någon sätta sig upp emot oss när vi är sjuka eller inte mår bra. Vi slipper ifrån och får oftast till och med ett väl menat ”krya på dig” som belöning. Med handen på hjärtat – ibland kan det faktiskt ”löna sig att bli sjuk” i rätt ögonblick…

Har du förresten märkt hur riktiga förkylningar och riktiga influensor brukar komma som ett brev på posten, när det ”passar som allra sämst”? När det är som allra mest att göra och din närvaro på jobbet är absolut nödvändig. Även om du är sjuk på riktigt och du egentligen ”inte vill” vara sjuk just då – visst kan sjukdomen ändå också vara till hjälp, fast på ett annat sätt. Du ges ett fullgott skäl att, istället för att fortsätta pressa vidare, dra dig ur leken, vila och kanske till och med bli omskött och ompysslad ett tag…

Kontroversiella tankar? Javisst! Men visst existerar ”det tredje alternativet” i allra högsta grad i våra stressande liv. I många fall skulle jag vilja påstå att det nog är kroppens enda möjlighet, om den vill fortsätta att leva och fungera. Den gör sig sjuk på ett sätt innan dess ”ägare” ställer till ännu mera på tok. Obönhörligt och dramatiskt tvingar den oss till vila och återhämtning. Och det var väl det som hände med mig den gången jag blev sjuk på riktigt. Det blev sjukhusvistelse, ordentligt med vila och framförallt ett bryskt, definitivt och effektivt stopp på min egen ”vansinnesfärd” genom livet.

På så sätt så fyller ”det tredje alternativet” en viktig funktion i våra liv. Det skyddar oss mot något ännu värre. Smärtsamt och ångestfyllt. Självklart. Men kroppen försöker alltid göra vad som behövs för att överleva. Skadas du, så sätter alla möjliga läkningsprocesser igång. Blir du sjuk, så gör kroppen allt vad den kan för att du ska bli frisk igen. Och hotas du, så gör den naturligtvis också allt för att skydda dig. Till och med om den så behöver skydda dig mot dig själv och därför behöver ”slå dig till marken” för en stund…

Alla har vi någon gång tagit till ”sjukdom” som skäl för att slippa ifrån en stund. De flesta har dessutom upplevt hur sjukdom effektivt stoppar fortsatta alltför pressande aktiviteter. Alltför många, inkluderat mig själv, har negligerat ”tecknen”- kroppens förtvivlade rop på STOPP, STOPP, STOPP… Hur många gånger har du själv till exempel tagit en treo istället, dämpat febern och symptomen – och sedan bara kört vidare…? För dig – och för mig – har det nog blivit dags att fundera på om det inte vore bättre med en förändring. Med ett ”fjärde alternativ”…

”Det fjärde alternativet”.

För visst finns det också ett fjärde alternativ. Det vore väl sjutton om det enda som står till buds här i livet vore att kämpa, att fly eller att bli sjuk? Men det finns ett fjärde alternativ. Det alternativet skulle kunna skrivas FÖRÄNDRING. För det är precis vad det handlar om. 

För mig personligen, så innebar min sjukdom en tvärnit i livet. En riktig snyting på käften som satte mig rakt ner ”på arselet”. Det var liksom ingen tvekan om att här var det stopp. ”Gör något, eller förvänta dig inget annat än något ännu värre…”, var budskapet från min egen kropp. Men göra vad..?

För mig som har sysslat med hälsofrågor, stresshantering och mental träning under många år, så kan det kanske vara enklare än för gemene man som befinner mitt i ”ekorrhjulet” att inse att det var tvunget att bli en djupgående förändring av hela livsstilen. Men det satt hårt inne även för mig kan jag lova.

Man väljer en väg genom livet, fastnar i inkörda spår och bara kör vidare. Snabbare och snabbare och snabbare… Vill inte ”ge upp”. Orkar inte erkänna ”felnavigeringen”. Vill förändra, men vill inte riktigt ändå. Det blir kval, ångest, tvekan, uppgivenhet och ännu mera trötthet. Tills man tillslut lyckas ställa sig vid sidan av sig själv litet grand och kan skapa den nödvändiga distansen.

Själv insåg jag tillslut att förändringen i mitt fall både var oundviklig och något som jag i själva verket också ville. Med handen på hjärtat så hade jag väl egentligen bara dragit på det – gömt mig…helt enkelt… Ibland vill man gärna tro att man lever, som man vill. Men i själva verket så lever man istället, som man tror att man bör och därför också vill.

Det var naturligtvis tråkigt att det skulle behövas en sjukhusvistelse för att jag skulle vakna upp. Och det är naturligtvis ännu tråkigare att för de allra flesta är det likadant. En allvarligare händelse ska väl ändå inte behöva bli det som får initiera en egentligen redan självklar förändring..? Men det allra tråkigaste är ändå att alltför många lever hela sitt liv med kamp och flykt och sjukdom – någon verklig förändring blir det aldrig egentligen fråga om…

I många artiklar har jag predikat vikten av att leva sitt liv på egna villkor. Av att du försöker hitta din egen väg genom livet. En väg som innehåller det som på djupet är viktigt för just dig. Och trots mitt eget svek mot mig själv, eller kanske precis därför, så tänker jag fortsätta med samma ”predikande”. Jag tänker till och med intensifiera det ännu mer. Därför att jag av egen erfarenhet har förstått hur oerhört viktigt det är. Det är helt enkelt vad som gör hela skillnaden. Det är det fjärde alternativet – det riktigt viktiga och värdefulla.

Väckarklockan ringer… det är dags att vakna nu!

Jag skulle vilja ställa några enkla frågor till dig som kanske kan kännas litet fåniga. Men jag törs påstå att det är viktigare frågor, än vad du kanske just nu tror. Svaren som du kommer fram till kan nämligen tala om för dig, om väckarklockan ringer och om det är hög tid att vakna…

Stress – kamp och flykt och sjukdom. Och ett liv utan verklig glöd. Eller en positiv förändring till något bättre. Till ett liv fyllt av en aldrig falnande glöd därför att allt känns så kul. Valet är som alltid vårt eget. Valet är ditt. Det är bara du som kan ta ansvar för ditt eget liv. 

• Vad är egentligen viktigast – att gräsmattan blir klippt eller att du har tid att rycka upp ett av de långa stråna, stoppa in det mellan tänderna och sedan bara lägga dig på rygg och njuta av molnen som svävar förbi..?
• Vad är egentligen viktigast – alla fiskarna du fångar eller stunden i lugn och ro som du du ger dig bakom metspöet?
• Vad är egentligen viktigast – den senaste ”musikmaskinen” eller musiken som strömmar ur den?
• Vad är egentligen viktigast – gåvans värde eller värdet av känslan som ligger bakom?
• Vad är egentligen viktigast – pengarna du tjänar eller den frihet de kan ge dig..?

Älska livet. Och tro för all del inte att ”att älska” bara är en känsla. Att älska är en aktivitet. Gör det just du vill få ut av livet. Njut, gör dig glad… Just det – älska livet! Aktivt. Och passionerat…

© Björn Solum – slappna-av.nu

PS. Ibland kan en gammal sång få en att inse hur allt hänger ihop. Kanske kan den här mini-pausen göra just det.LYSSNA HÄR! DS.