Sparar du på dina fina minnen..? Det gör i alla fall jag. Och jag gör det av många anledningar. Kanske mest för att alla dessa fina minnen har hjälpt mig många gånger genom tider då det mesta kört ihop sig
”Jag längtar. Du längtar. Alla längtar. Efter något, vad som helst. Alltid efter ljus och glädje. Längtan tänder den första gnistan. Blir sedan till skenet som lyser upp dig inombords och får dig att ta de första stegen framåt. Och
Det är krig i Europa. Helt plötsligt har krigets fasor kommit så mycket närmare, blivit så mycket mer påtagliga…och…så oerhört mycket mer verkliga. Och det precis nu, nu när vi äntligen har börjat se ljuset i den långa tunnel av mörka
”Som är jag överraskad, i varje fall förvånad, ifrågasätter jag i en hastigt påkommen tanke vad jag gör här. Jag släpper det jag har i händerna och bara går min väg. Jag vänder mig inte ens om och ser mig
”Är det som förmodas vara ett slut i själva verket en början på något annat? Eller är det som sägs vara en början egentligen en fortsättning på något som antas ha tagit slut?
”Själlösa bokstäver får formas till ord, enkla i sitt uttal, obundna i sin form, banala i sin ensamhet. Samlas orden i sammanhang tillägnas de en relevans – en själslig andedräkt. Visioner tar vid. Hägringar får liv. Drömmar tar fart. Längtan
”Stanna upp för ett ögonblick! Släpp alla tankar på det som var! Det som var DÅ… Skjut likväl undan Dina dunkla funderingar på vad som kan komma! Det som månntro kommer SEDAN… Låt Dig istället förföras av det som händer omkring
”Det slår mig plötsligt och oanat att det som skiljer tingen som finns runt mig, sakerna, växterna, husen, ja allt, även människorna, från varandra egentligen inte är tingen i sig, det vi ser, hör, känner, luktar eller smakar. Det är
Det är tyst men ändå inte. För runt mig lever tystnaden. Där finns ännu det lilla, det obetydliga, det som bara hörs när annat tystnar. Vindens lek med gräset, ekorrens mjuka tassande, sjön som kittlar stranden. Där finns
På en solig plats i min trädgård, upphöjd på sin piedestal, står ett solur. Skuggan som faller i dess inre, skanderar sturskt och resolut – att tiden – den är absolut! Men, som väl jag och alla ser…och likväl