Kategorier
LITTERÄRT

Soluret.


På en solig plats i min trädgård, upphöjd på sin piedestal, står ett solur. Skuggan som faller i dess inre, skanderar sturskt och resolut – att tiden – den är absolut!
     Men, som väl jag och alla ser…och likväl trotsar…löper skuggan bara runt. Och åter runt. 
     Som en evighetsmaskin.

© Björn Solum, 2019


Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *