Våren – denna eviga födelse, detta outtröttliga mirakel. Den kommer som en långsam viskning genom frostnupna marker, som ett ljusare gryningstäcke över frusna fält. Med försiktiga penseldrag lägger den sitt gröna skimmer över jorden, och plötsligt – som i en dröm – börjar allt andas igen.

Det första tecknet är lätt att missa: en doft av våt jord som sipprar upp ur markens slumrande hjärta, en försynt koltrast som provar sin melodi i skymningen. Dagarna växer sig längre, solen dröjer sig kvar på himlavalvet som en kär gammal vän. Ljusstrimmorna silas genom grenarnas nakna fingrar och smeker marken som om de vill väcka allt till liv.

Så en dag brister knopparna. Ljudlöst slår björkarna ut sina skira slöjor och världen skiftar i en oändlig mosaik av gröna nyanser. Vitsipporna förändrar skogsgläntorna till ett mjukt, vitt hav, och i de skyddade skogsdungarna tävlar violer och blåsippor om att vara först med att möta solens värme. Fältens gräs växer tätt, som om jorden känner en brådska att låta livet flamma upp igen.

Våren är löftet om något nytt. Den är skratt som klingar i den friska luften, barn som springer barfota i daggvått gräs. Den är de första varma vindarna som leker genom fält av nyutsprungen raps, doften av nyregnad asfalt. Den är ljudet av dropparna som lossnar från ett tak och faller i en vårvarm pöl.

Med våren kommer hoppet. Den målar Världen i ljusa nyanser, fyller lungorna med frisk luft och väcker drömmar som legat i vinterdvala. Du och jag, vi rätar på ryggen, lyfter blicken, andas djupare. Det finns sannerligen något magiskt i att låta solens första värmande strålar smeka huden efter månader av kyla.

Det är som om naturen själv viskar till oss: ”Allt börjar om. Du får en ny chans.” Och kanske är det just därför vi möter våren med sådan innerlig glädje. Vi vet att efter varje vinter kommer en vår, och i den bor det eviga löftet om livets skönhet, dess omättliga vilja att gro, att blomstra, att återigen färga världen med hopp och förtröstan…

© Björn Solum