Häromdagen blev jag vittne till en bitter dödskamp. Och det praktiskt taget bara några centimeter ifrån mig där jag satt i lugn och ro vid köksbordet. 

Händelsen gav mig en nyttig påminnelse om livets villkor och förgänglighet och dina och mina begränsningar och möjligheter. Inte minst så gav den mig uppslaget till den här artikeln.

Händelsen slutade väl. Det är det väl kanske bäst att berätta.

När jag satt så lugnt och stilla över en macka och en kopp te vid köksbordet, så blev jag varse ett energiskt surrande strax bredvid. Det var en stackars ensam fluga som var inbegripen i sin sista kamp här i livet. Den flög om och om igen, och med full kraft, rakt emot det stängda fönstret i sina desperata försök att nå friheten där utanför.

Den lilla flugan körde slut på sina sista energireserver i försöken att flyga rakt igenom fönsterrutan. Det frenetiska surrandet vittnade om dess allenarådande strategi – ”går det inte vägen, så försök ännu mer och ännu hårdare!”

Jag visste det. Och du vet det. Det fungerade inte.

Den frenetiska ansträngningen gav inget hopp. Ironiskt nog, så var ansträngningen en del av fällan, som flugan befann sig i. Det finns naturligtvis ingen möjlighet för en liten fluga att flyga rakt igenom en stängd fönsterruta. Men, hursomhelst, den där lilla insekten satsade allt, med sitt eget liv och hälsa som insats, på att nå sitt mål genom att ensidigt satsa på rå kraft, ansträngning och tjurig envishet.

Flugan var dömd på förhand. Den skulle så småningom dö under sina fruktlösa försök att nå sitt mål.

I andra änden av köket stod dörren på vid gavel. Några sekunders flygtur och flugan skulle ha varit ute i den frihet, som den sökte. Med bara en bråkdel av den ansträngning, som den nu ödslade bort till ingen nytta, skulle den ha kunnat befria sig själv ur den fälla som den själv hade skapat. Möjligheten till utbrytning och befrielse fanns där. Öppen och så självklar mitt framför den. Det skulle ha varit så enkelt…

Varför försökte den inte med något annat, något dramatiskt annorlunda? Hur kunde den vara så fastlåst i övertygelsen om att just den vägen var den enda som var värd att satsa sina krafter på? Vad finns det egentligen för logik i att om och om igen försöka ”bryta igenom” genom ”mer av samma sak”?

Det var ju bara en envis och korkad insekt, säger du kanske…

Min fråga är kanske utmanande…

Hur brukar du själv obetänksamt göra, när du envist försöker nå dina mål…?

Action point:

”Anstränga sig ännu mer med samma metod” är inte nödvändigtvis det bästa sättet att uppnå bättre resultat. Det kanske inte alls kommer att ge dig det du vill ha ut av det du gör i livet. Faktum är att de envisa ansträngningarna istället ofta är det största problemet…

Om du sätter allt ditt hopp till att anstränga dig mer än någonsin, så kanske du istället bara tar död på chanserna att lyckas. Och för den delen även LUSTEN att lyckas…

Stöter du på patrull under dina försök att nå dina mål här i livet..? – Ta en paus istället. Ge dig själv litet distans till problemet. Och leta sedan upp en annan, bättre och effektivare väg.

Lycka till.

© Björn Solum