Av och till råkar vi alla ut för händelser, som skakar om oss och som från en sekund till en annan kan få vem som helst att både tappa orken och tron på fortsatta möjligheter. Det kan kännas som att falla ner i en djup brunn.

Det ligger nära till hands att tycka synd om sig själv. Och att beklaga sig. Att tycka att oturen förföljer en.

Och att ge upp.

Det slutar ju ändå alltid på samma sätt…ett ordentligt bakslag och man är tillbaka på noll igen…

Men är Du verkligen tillbaka på noll igen? Kan det inte vara så att det plötsligt bara blev litet svårare att se fortsättningen? Att ljuset skymdes litet?  Kanske är det egentligen bara attityden till motgången, som det är fel på? Kan det kanske finnas något i motgången, som är nödvändigt för fortsatt framgång?

Häromdagen läste jag en (om)skakande metafor om just det här, som jag gärna förmedlar vidare till Dig.

”En åsna föll ner i en djup brunn. Det fanns inga möjligheter för den att själv ta sig upp. Den skrek hjärtskärande och i full panik nerifrån brunnen.

Bonden som ägde åsnan gjorde vad han kunde för att försöka få upp åsnan, men alla försök var fruktlösa.

Både brunnen och åsnan var gamla och bonden hade i ärlighetens namn tänkt att göra sig av med båda. Han bestämde sig tillslut för att slå två flugor i en smäll och beslöt att helt enkelt fylla igen brunnen med åsna och allt.

Brunnen var djup och det var mycket jord som behövdes för att fylla den. Han bjöd därför in några grannar att hjälpa till.

När de första spadtagen med jord östes ner i brunnen, så skrek åsnan, som nu begrep vad som var på färde, om möjligt ännu mera hjärtskärande och i full panik.

Männen fortsatte energiskt att fylla brunnen med jord.

Efter en stund så slutade åsnan att skrika och beklaga sig. Det blev tyst där nere i djupet.

Männen tittade över kanten för att ta reda på vad som hänt. Vad de såg fick dem att häpna. De trodde knappt sina ögon.

När några spadtag med jord östes ner över åsnan, så skakade den bara helt sonika på sig och klev sedan upp på jorden som föll ner vid fötterna.

Männen fortsatte att ösa i jord och åsnan fortsatte att skaka av sig. Och att klättra högre och högre upp.

Efter en stund och många spadtag med jord, så klättrade åsnan över kanten och lufsade bort därifrån.”

Action point

Varje dag är fyllda av problem. Så ser den rena rama sanningen ut. Vad som också är sant är att varje problem har sin lösning. Bara Du accepterar att det ibland måste få göra litet ont.

Så fort åsnan accepterade sin situation och slutade skrika i panik, så stod också lösningen klar för henne.

När Du är upprörd, skrämd så ligger handlingsförlamningen och väntar runt hörnet. Det är svårt att se något annat än det som svider och gör ont.

Och varför blir vi upprörda och sårade när vi kör huvudet i väggen

Vi vägrar att inse det självklara:

VI HAR I SJÄLVA VERKET PROBLEM – VARJE DAG.

Ta i stället tag i problemet. Dissekera det. 

Vad består problemet egentligen av? 

Vilka olika alternativ finns? 

Vad kan egentligen hända?

Och framför allt – Vad kan Du lära Dig av problemet?

Kom bara ihåg en sak. Livet självt är aldrig ute efter att trycka ner Dig. Det är till för att lära av.

Håll Dig lugn.

Skaka av Dig förtreten.

Och fortsätt sedan framåt. Eller uppåt – om Du hellre vill se det så…