Kategorier
LITTERÄRT

Insikt i en lustgård.


Det är när jag sätter mig på en sten mitt i min lustgård som det plötsligt slår mig…

Det som jag hört och läst och till och med skrivit själv. Men som först nu, i denna stund, får en innebörd, något som fastnar, får fart och växer i det outgrundliga tomrum, som väl vi alla innesluter.

Jag får en sån där plötslig, men klarsynt, och därför upplevd, insikt.

När jag med minnet söker mig tillbaka till sådant som redan skett, så stöter jag först av allt bara på den föregående nattens tomma mörker. Den tid då jag sov, väl drömde, men upplevde inget.

Bakom mörkret skyms gårdagen, förvandlad, förminskad av mitt eget selektiva och därför begränsade minne.

Söker jag istället framåt, till morgondagen, så möts jag även där först av intet, blott av tomt mörker. Då jag väl sover, väl drömmer, väl heller inte upplever.

Bortom det nya, likväl tomma mörkret skyms morgondagen, förminskad och begränsad även den av min egen litenhet.

Det enda ljuset, den tid då livet pulserar i mig och runt mig, är därför bara här och bara nu. Den tid jag är vaken och i sanning lever, ser, hör och känner…

Just idag är därför den enda dag som egentligen finns.

© Björn Solum

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *