I min barndom brukade jag följa med min far ut i skog och mark. Vad vi syssslade med under våra många och långa turer var egentligen inte så märkvärdigt. I sken av att leta efter bär och svamp eller för att pröva fiskelyckan, så njöt vi kanske mest av att vara borta en stund från vardagen och av det otvungna umgänget far och son emellan.

Livet kändes litet lättare under dessa turer. Skogen, bergen och vidderna gjorde att bekymmer och mödor tonade bort och försvann i takt med att det vanliga skärmades av. De enda bekymmer som tycktes existera reducerades till var fötterna skulle placeras och hur vi skulle hitta vägen. Allt annat förvandlades från problem till en värld fylld av möjligheter.

Under en av dessa turer blev vi ordentligt sena. Det blev först kväll och sedan natt. Mörkret i skogen gjorde det svårt att hitta vägen. 

Plötsligt fick vi se ett ljus skymta på långt avstånd. En lykta, ett nattljus var tänt. Vi gick i den riktningen. Det var det enda vi kunde göra. 

Ljuset gav oss en riktning, en möjlighet. Och väl framme vid ljuset så blev det en enkel sak att hitta den rätta vägen igen. 

Jag insåg det kanske inte just precis då, men jag hade fått en av de där riktigt viktiga lektionerna i mitt liv…

Action point

Många gånger i livet upplever vi det som om vi befinner oss i ett mörker där möjligheterna förefaller vara svårfunna.

Vad vi kan göra är att söka efter den där lilla, kanke nästan osynliga möjligheten, som ändå finns. Hålla fast vid den, och sedan ”gå” i den riktningen.

Det är ju ändå precis där som ljuset, om än bara det lilla, finns…