Häromkvällen tog jag en pomenad med hunden. Plötsligt hände en sak, som av och till händer överallt i världen. Det blev strömavbrott. Och ljuset slocknade.

Natten blev plötsligt svart. Riktigt kolsvart.

Både hunden och jag var överrens om att fortsätta promenaden. Vare sig hunden eller jag är speciellt mörkrädda. Kontrasten mellan den tidigare så upplysta gatan och den nu helt nattsvarta var imponerande.

Efter några minuters promenad skymtade jag en gestalt stående mitt i gatan.

Det var en äldre kvinna som stod och spanade upp mot natthimlen.

Jag stannade förstås och frågade hur det var fatt egentligen. Tänkte att hon kanske hade gått vilse och behövde hjälp.

Kvinnan berättade för mig att hon älskade att gå ut när det blev strömavbrott. Det var ett alldeles utmärkt tillfälle, om man ville se stjärnorna. De påminde henne om alla möjligheter som finns, sa hon.

Jag blev nyfiken och tog plats bredvid henne på gatan.

Jag stod där en stund och spanade ut i världsrymden. Till en början såg jag bara de allra ljusstarkaste stjärnorna. Men allteftersom minuterna gick, så upptäckte jag fler och fler.

Tillslut tycktes hela natthimlen vara fylld av blinkande och pulserande ljus. Ju mer jag letade, ju fler fann jag.

Innan jag fortsatte min promenad, så log vi i samförstånd mot varandra den gamla kvinnan och jag.
”Fantastiskt”, sa jag.
”Jag sa ju det”, svarade hon, ”letar man så hittar man. Tillslut”.

Action point

Vad ser du själv?

Den ”svarta natthimlen”?

Eller ”letar du efter stjärnorna och ljuset”?

I en ofta grå och ibland rent ”nattsvart” vardag är det lätt att bara se ”mörkret”. Det kan förefalla som om det dominerar helt. 

Men precis som natthimlen är fylld av stjärnor, så är även den ”svartaste” vardagen fylld av sina ”ljuspunkter”. 

Det gäller bara att leta efter dem.

© Björn Solum