– – – –

Jag provar rösten, harklar mig försiktigt.

”Hallå!” – Det är inget skrik. Inte ens ett rop, snarare blygt, som ett tveksamt mummel. Likväl ett tillkännagivande.

Ljudet studsar till ett kort och trubbigt eko. Det dör hastigt ut, löses upp till ingenting. Tystnaden kommer omedelbart tillbaka.

Men jag hinner känna igen min egen röst.

Det är inte mycket. Men just här, där det är helt mörkt, helt tyst och helt tomt, är det allt.

Jag har en stämma, en röst.

Jag finns.

Jag är någon, någonstans.

– – – –

© Björn Solum (ur Det Vita Snäckskalet)