Kategorier
LITTERÄRT

Tidsförvrängning.


…..

”Jag kan ha varit här i bara några sekunder eller i flera dagar. Kan­ske för all­tid. Jag vet inte längre. 
Se­kunder, mi­nu­ter, timmar? 
Inget, absolut inget, betyder ändå sådana begrepp. Tiden, så som jag känner den, upphör att exi­ste­ra. Utan något att hänga upp dess gång på, går den inte längre att mäta. 
Och hur länge varar egentligen ett enda litet ögonblick av bottenlös fruktan? 
En sekund, en minut, en timme, eller ett helt liv? 
Jag vet in­te. 
Det känns som om min belägenhet har varat och kommer att fortsätta vara för evigt.”

…..

© Björn Solum

(Utdrag ur Det Vita Snäckskalet, 2017)

Kategorier
LITTERÄRT

Ur Det Vita Snäckskalet.


”…Här i mörkret, när mitt inre känns gränslöst därför att inget annat finns, föds en tanke.

Det är en tanke som bara kan försvaras här, där inget ont finns som inte samtidigt bär på gott.

Det är blott här, i mörker och i tystnad, där själ och oändlig rymd är ett och samma, som både gott och ont, ljus och mörker, förmår samsas i sammanhang och ges en mening.

Det är enkom här, där både tid och rymd är utan ände, utan slut och utan början, som fröet till en ny och annan verklighet kan få tid och rum att skapas, att gro och växa.   

Bortom medvetandets snäva lagar, låter jag hologrammet om en omvälvande storm få födas och ges liv. Med och i ett sken av ljus och färger berättas sedan det som förmår göra begripligt, även för mitt trånga medvetande, att ett plötsligt skifte av min värld och verklighet har skett.

– – – – –

Strax, ännu gömda bakom horisonten, nära platsen där jag utmattad lämnar min värld och mitt liv åt sitt öde, där jag ännu inget anar, än mindre begriper, tornar de svarta molnen, de som varslar om förgörande oväder, redan och oåterkalleligt ihop sig…”

© Björn Solum

Kategorier
LITTERÄRT

”En röst ur mörkret.”


– – – –

”Hallå!” – Det är inget skrik. Inte ens ett rop, snarare blygt, som ett tveksamt mummel. Likväl ett tillkännagivande.

Jag provar rösten, harklar mig försiktigt.

Ljudet studsar till ett kort och trubbigt eko. Det dör hastigt ut, löses upp till ingenting. Tystnaden kommer omedelbart tillbaka.

Men jag hinner känna igen min egen röst.

Det är inte mycket. Men just här, där det är helt mörkt, helt tyst och helt tomt, är det allt.

Jag har en stämma, en röst.

Jag finns.

Jag är någon, någonstans.

– – – –

© Björn Solum (ur Det Vita Snäckskalet)