”Det är när jag sätter mig på en sten mitt i min lustgård som det plötsligt slår mig…

Det som jag hört och läst och till och med skrivit själv. Men som först nu, i denna stund, får en innebörd, något som fastnar, får fart och växer i det outgrundliga tomrum, som väl vi alla innesluter.

Jag får en sån där plötslig, men klarsynt, och därför upplevd, insikt.

När jag med minnet söker mig tillbaka till sådant som redan skett, så stöter jag först av allt bara på den föregående nattens tomma mörker. Den tid då jag sov, väl drömde, men inget upplevde…

Bakom mörkret skyms gårdagen, förvandlad, förminskad av mitt eget selektiva och därför begränsade minne.

Söker jag istället framåt, till morgondagen, så möts jag även där först av intet, blott av tomt mörker. Då jag väl sover, väl drömmer, väl heller inte upplever.

Bortom det nya, likväl tomma mörkret skyms morgondagen, förminskad och begränsad även den av min egna självpåtagna litenhet.

Det enda ljuset, den tid då livet sanningsenligt pulserar i mig och runt mig, är därför bara här och bara nu. Den tid jag är vaken och i sanning lever, ser, hör och känner…

Just idag är därför den enda dag som egentligen finns.

Och den dagen kan jag låta bli min.

Allt jag har att göra, är bara att erövra den…”

© Björn Solum