”…Här i mörkret, när mitt inre känns gränslöst därför att inget annat finns, föds en tanke.

Det är en tanke som bara kan försvaras här, där inget ont finns som inte samtidigt bär på gott.

Det är blott här, i mörker och i tystnad, där själ och oändlig rymd är ett och samma, som både gott och ont, ljus och mörker, förmår samsas i sammanhang och ges en mening.

Det är enkom här, där både tid och rymd är utan ände, utan slut och utan början, som fröet till en ny och annan verklighet kan få tid och rum att skapas, att gro och växa.   

Bortom medvetandets snäva lagar, låter jag hologrammet om en omvälvande storm få födas och ges liv. Med och i ett sken av ljus och färger berättas sedan det som förmår göra begripligt, även för mitt trånga medvetande, att ett plötsligt skifte av min värld och verklighet har skett.

– – – – –

Strax, ännu gömda bakom horisonten, nära platsen där jag utmattad lämnar min värld och mitt liv åt sitt öde, där jag ännu inget anar, än mindre begriper, tornar de svarta molnen, de som varslar om förgörande oväder, redan och oåterkalleligt ihop sig…”

© Björn Solum