Många år har passerat sedan vi lärde oss ett nytt ord – ett ord förknippat med katastrof och fasa – TSUNAMI.

Det har gått en tid sedan katastrofen i Asien slog in över oss. Inte bara över de närmast drabbade – semesterfirarna, familjerna och de nära vännerna – utan den fasansfulla vågen slog allt in över oss andra också.

Vi blev plötsligt obehagligt  medvetna om hur snabbt paradiset kan förvandlas till helvete och hur skenbar och bräcklig tryggheten ibland kan vara.

Själva ordet – tsunami – bär vi med oss sedan dess. Det får i många sammanhang stå som synonym för situationer i våra vardagsliv, när vi ”sköljs över ända” av en våg av bekymmer och betungande uppgifter. När den skenbara tryggheten i våra invanda vardagsliv slås i spillror och katastrofen tycks oundviklig.

Bland många saker som vi lärde oss rörande den verkliga tsunamin var att ute på djupt vatten, så märks knappt vågen. Den rusar fram med sin oerhörda kraft över havet och på ytan gungar det bara litet.

Det säkraste sättet att möta en rytande jättevåg är därför att ge sig iväg ut mot en kanske skenbar otrygghet – ut på djupare vatten.

Även här kan vi dra en parallell med våra vardagsliv.

Det bästa sättet att möta bekymren och kraven är många gånger att inse det skenbara i den vardagliga tryggheten och istället lita på den egna ”flytförmågan”.

Möt problemen ute där ”vattnet är djupt” och där vågen bara är en mjuk gungning.

För flyter – det gör Du alltid.