”Som är jag överraskad, i varje fall förvånad, ifrågasätter jag i en hastigt påkommen tanke vad jag gör här. Jag släpper det jag har i händerna och bara går min väg. Jag vänder mig inte ens om och ser mig
_ _ _ ”Jag kan ha varit här i bara några sekunder eller i flera dagar. Kanske för alltid. Jag vet inte längre. Sekunder, minuter, timmar? Inget, absolut inget, betyder ändå sådana begrepp. Tiden, så som jag känner den, upphör att existera.
”…Här i mörkret, när mitt inre känns gränslöst därför att inget annat finns, föds en tanke. Det är en tanke som bara kan försvaras här, där inget ont finns som inte samtidigt bär på gott. Det är blott här, i
– – – – Jag provar rösten, harklar mig försiktigt. ”Hallå!” – Det är inget skrik. Inte ens ett rop, snarare blygt, som ett tveksamt mummel. Likväl ett tillkännagivande. Ljudet studsar till ett kort och trubbigt eko. Det dör hastigt