I en värld där tid ofta känns som en bristvara och där livet flyter förbi i en virvel av åtaganden och ansvar, skulle konsten ”att ta sig tid” kunna liknas vid en låst och förborgad skattkista som väntar på att
En gång för länge sedan tog jag med min son, då bara 6 år, till en lekpark här i närheten. Han såg fram emot den här dagen och han ville naturligtvis stanna där så länge som möjligt. Han hade precis börjat
_ _ _ ”Jag kan ha varit här i bara några sekunder eller i flera dagar. Kanske för alltid. Jag vet inte längre. Sekunder, minuter, timmar? Inget, absolut inget, betyder ändå sådana begrepp. Tiden, så som jag känner den, upphör att existera.