Våren – denna eviga födelse, detta outtröttliga mirakel. Den kommer som en långsam viskning genom frostnupna marker, som ett ljusare gryningstäcke över frusna fält. Med försiktiga penseldrag lägger den sitt gröna skimmer över jorden, och plötsligt – som i en
En brand har rasat. Den är över nu.Sot och aska täcker min lustgård. Bland kullar och dungar är allt tyst, grått, öde…som vore allt…dött. En ensam sparv med svedda vingar tar likväl plats bland kala grenar.Ur dess strupe ljuder sturska