– – – – –

”…Det var Julafton och kvällen låg som ett sammetstäcke över en stad någonstans i Sverige. Snöflingor föll i sakta mak i nattmörkret. Gatlyktornas sken fångade snöfllingornas virvlande luftfärder, som om varje flinga levde sitt eget lustiga liv. Likt dansande féer i en ljudlös graciös balett.

Från en liten enplansvilla i utkanten av staden hördes barnens uppspelta fnitter bakom de stängda fönstren som i heder för dagen hade smyckats med både glitter och Julstjärnor. Det var lätt att föreställa sig doften av granbarr och nybakade pepparkakor fylla rummen. I ett av fönstren stod en adventsljusstake vars alla fyra ljus brann och på vis bekräftade att de fyra söndagarna i advent till sist hade passerat.

Inne i det lilla sovrummet, gömd för barnen, stod pappan i familjen och stirrade på sin egen spegelbild. Hans händer rörde vid den röda dräkten som hängde på kroken bredvid spegeln. Han kunde inte hejda ett litet leende från att sprida sig till resten av ansiktet. Tomtedräkten hade funnits i familjen i flera år och var en sliten men älskad kvarleva från en tid då hans egen far hade burit ansvaret för det som rollen innebar. Han mindes fortfarande hur han själv brukade sitta bland julklapparna invid granens fot, med ögon vidöppna och fyllda av förväntan, medan Jultomten klev in med en högtidlig och samtidigt gladlynt pondus. Det var en scen fylld av magi, av ljus och av något som kändes allra längst in i hans hastigt klappande barnhjärta.

Han suckade djupt och drog dräkten över sin kropp. Den satt lite tajtare än han mindes, men den passade trots allt fortfarande. Det vita skägget låg som en snödriva över hans haka, och kudden som han stoppade in under jackan gav honom den stora och runda mage som han visste att barnen förväntade sig att tomten skulle ha. 

”Ho, ho, ho”, han prövade rösten, men den lät förstås mer som hans egen än den sägenomspunna tomtens, vars roll han nu strax själv skulle spela. Han sträckte sig efter den stora, tunga jutesäcken fylld med paket som mamman i huset hade ordnat och smög sig sedan, tassande på tå, ut ur sitt gömsle.

Han knackade på dörren med sina handskbeklädda knogar, lagom hårt för ingen skulle skrämmas. Barnen tystnade omedelbart. Ett gemensamt andetag hölls inne under någon sekund. Han öppnade dörren och steg så, med tunga och långsamma steg, in till de väntande barnen. Ryggen var böjd under under tyngden av säcken. Varje steg syntes vara en del av en gammal och för barnen betydelsefull ceremoni.

Barnen satt stumma och prydliga, omgivna av granens glitter och glimrande ljus. Deras små ansikten rodnade av förväntansfull och samtidigt avvaktande upprymdhet. Ögonen gnistrade som om de öppnats för all världens hopp. Det var något i deras uttryck som fick pappans hjärta att värmas. Det var samma uttryck som han själv en gång haft — samma oförbehållsamma tro på Julens magi.

”Ho, ho, ho! Finns det några snälla barn här?” sade han, nu med Jultomtens mörka och djupa röst. Barnens glädje löpte amok i både glada rop och skrik i jubel. Den allra minste, han som firade sin allra första jul, gallskrek och tog sig brådskande upp i mammans trygga famn, varifrån han nyfiket kikade fram under lugg. 

”Tomten har kommit..!”

Han delade ut paketen, ett efter ett, och varje gåva möttes av artigt bockande, blyga leenden och en omedelbar, ivrig undersökning. 

När han senare under kvällen själv satt där vid granen och betraktade barnen, kände han hur den magi som en Julafton alltid innebar, trängde djupare in i honom än vad han dagarna innan förväntat sig. Det var inte bara för barnens skull som han hade klätt sig till Jultomte. Han insåg att det var även för hans egen skull. För en stund var han inte längre bara pappan i familjen, en trött och medelålders far med bekymmer om räkningar och arbetets måsten. Han var någon större, någon evigt ung och tillika evigt gammal, någon som bar bud om hemlighetsfull magi i varje steg han tog.

Han hade än en gång fått vara Jultomte. Och hade fått vara en del av Julens magi.

När kvällen gick mot sitt slut, och barnen somnat med sina nya leksaker hårt tryckta mot sina bröst, satt han kvar vid granen och den falnande elden i den öppna spisen. Skägget hade han förstås dragit av sig, och dräkten hängde nu över soffans rygg. Men magin, den stannade kvar. Den dröjde sig kvar i den lätta doften av kanel och kummin, blev kvar i vedens sprakande i den öppna spisen, i tisslet, tasslet och köldknäpparna i husets väggar, i dolda skrymslen och vrår i den annars så tysta Julnatten. För en stund kände han sig som ett barn igen, sittande vid sin egen ”farbror Tomten”, omgiven av en tro på att allt, åtminstone för en kväll, syntes möjligt.

Han frågade sig själv; ”Tror du på Tomten…?”

Och visst trodde han på Tomten. Han hade ju själv just förmedlat tron på Jultomtens magi till barnen… Självklart…Visst trodde han på Tomten…

En Jul, förutan en tro på Tomten, vore väl ändå alltför karg och fattig…”

– – – – –

© Björn Solum