Våren – denna eviga födelse, detta outtröttliga mirakel. Den kommer som en långsam viskning genom frostnupna marker, som ett ljusare gryningstäcke över frusna fält. Med försiktiga penseldrag lägger den sitt gröna skimmer över jorden, och plötsligt – som i en
Ur en tidig morgons stillhet reser sig solen som en gyllene fackla över horisonten. Den bryter nattens grepp och målar himlen i nyanser av rosenrött och brinnande gult. Dess första strålar smyger sig in genom fönsterspringor, kysser markens daggvåta yta
Det finns något magiskt i gryningsljuset. När solen smyger sig upp över horisonten och färgar himlen i mjuka nyanser av rosa, orange och guld, väcks en känsla av hopp och möjlighet till utökat liv. Det är som om naturen själv
I min barndom brukade jag följa med min far ut i skog och mark. Vad vi syssslade med under våra många och långa turer var egentligen inte så märkvärdigt. I sken av att leta efter bär och svamp eller för