Långt där borta, där himlens andetag smälter samman med havets eviga rörelse, vilar horisonten som en hägrande oändlighet. Den darrar i solljuset, en tunn, flyktig linje där ljuset leker med djupet, där färger blandas och suddas ut som i en målning skapad av alltets egen hand…

Där ute, i gränslandet mellan det kända och det outforskade, väntar något mer. Ett löfte, en möjlighet, en dröm som ännu inte funnit sin form. Kanske är det vinden som bär hemligheter från fjärran land, kanske är det blott solens sista strålar som smyger sig ner i djupet och lämnar kvar en glöd av förväntan…

Horisonten är ingen gräns, bara en inbjudan. En öppen dörr till allt som kan bli, allt som kan väckas till liv. Den viskar om resor som ännu inte börjat, om steg som ännu inte tagits, om en själ som nått fram till det vida havets början och i stunden blott undrar vad som väntar på andra sidan…

Och när natten sänker sig och stjärnorna tänds i det svarta valvet, tycks horisonten inte längre vara en linje. Den blir ett löfte skrivet i ljus, en evig röst som viskar: ”Morgondagen är ännu orörd. Den tillhör drömmen som föds ur nattens ro och vila...”

© Björn Solum