Våren – denna eviga födelse, detta outtröttliga mirakel. Den kommer som en långsam viskning genom frostnupna marker, som ett ljusare gryningstäcke över frusna fält. Med försiktiga penseldrag lägger den sitt gröna skimmer över jorden, och plötsligt – som i en
Ur en tidig morgons stillhet reser sig solen som en gyllene fackla över horisonten. Den bryter nattens grepp och målar himlen i nyanser av rosenrött och brinnande gult. Dess första strålar smyger sig in genom fönsterspringor, kysser markens daggvåta yta