”Himlen låg vidöppen över henne, ett valv av blått och obegränsat. Hon kände klippans sträva yta, men tankarna svävade som tunna stråk bland molnen, fjäderlätta, fria.

Hon hade sett många gränser, murar som stängt in, nät som snärjt – men nu, här ute på klippkanten, var allt annat än vinden, havet och dess horisont oväsentligt.

Friheten var inget ljud, heller inte vare sig ensamhet, flykt eller ens seger. Den var havet och oändlig rymd. Som om varje andetag vidgat världen.

Och i den självklara, omärkbara expansionen fann hon plats för sig själv – ett hem, utan vare sig tak, väggar eller dörrar...”

© Björn Solum