Allt som sker har ett ursprung.  

Ett ögonblick övergår i ett annat i en aldrig sinande ström. Det som nyss var, har redan förändrats och förvandlats.

Alltets gåtfulla historia kan således vare sig ha en absolut början eller ett absolut slut. Ty tiden, den syns vara ett evigt skeende.

En berättelse föds under ett inspirerat ögonblick, växer sedan och utvecklas ur en lång rad av ögonblick som får utgöra tiden mellan dess skenbara början och lika skenbara slut.

Alla ögonblick skulle därför kunna innehålla en ny början till en ny berättelse. Och alla ögonblick skulle, på samma vis, kunna utgöra slutet på den berättelse som berättas. Dess innehåll blir därför, som alla berättelser, blott en lösryckt del av evigheten. 

I en i skrift skildrad berättelse får anspråkslösa bokstäver formas till ord, enkla i sitt uttal, obundna i sin ensamhet, banala i sin mening. När orden samlas i gemenskap med andra ges de en mening och får så en själslig andedräkt. Ett hav av hemligheter, gömda i uttalet av varje bokstav, kan så avtäckas.

Hos den som berättar klappar hjärtat. Tillika hos den, som lyssnar. Visioner tar vid. Hägringar får liv. Drömmar ges färg och klanger. Och törsten efter fortgång, en ny värld att framstå och växa.

Berättelsen tillförs därigenom liv, ges en plats i livets skattkammare.

Längtan är berättelsens hjärta, fantasi dess varma blod, tro dess enda sanning. Tillsammans, det som för alltid ska hålla alltets tidebok vid liv.

© Björn Solum, april 2020