Det finns något märkligt med horisonten. Vi kan stå vid havet en stilla morgon när världen ännu håller andan. Vattnet ligger som en blank spegel framför oss och långt där borta, nästan omärkligt, möter himlen havet i en tunn blå
Sommaren lämnar oss som en varm hand som långsamt glider ur vår egen. Ljuset, lekfullheten, lättheten dröjer kvar som ett minne i huden. Så kliver hösten in – sval, färgmättad, allvarlig…men samtidigt så vacker… Hösten bjuder oss inte att springa