Sommaren lämnar oss som en varm hand som långsamt glider ur vår egen. Ljuset, lekfullheten, lättheten dröjer kvar som ett minne i huden. Så kliver hösten in – sval, färgmättad, allvarlig…men samtidigt så vacker…

Hösten bjuder oss inte att springa fortare, utan att sakta in. Kroppen vill följa naturens rytm – promenera i den klara luften, söka värme, finna vila. Den påminner oss om att återhämtning är styrka, inte svaghet.

Själen och hjärtat kan känna mörkrets tyngd, men också dess stillhet. Här finns plats för eftertanke, för frågor om riktning och mening. Vi kan välja att se skuggorna som hot – eller som bakgrund till vårt eget ljus.

“Ett tänt ljus i mörkret är mer än ljus – det är hopp.”

De små gesterna kan bli stora i tyngden av mörker och kyla — en kopp te i händerna, en bok i knät, ett samtal i ett kök som doftar öppen eld, äpple och kanel.

Hösten är inte slutet på något, utan en början på ett större djup. Den lär oss att livet inte bara handlar om ljusets timmar, utan också om mörkrets…

Och minns att…

“När löven faller, planterar vi kraft.”

© Björn Solum