Här i Spanien, solens land, talar vi gärna om lätthet. Om morgonpromenader längs strandpromenaden, om havsbris och om de där ljumma kvällarna då livet känns enkelt att bära. Men även under en klarblå himmel kan människan bära på ett inre oväder. Stressen syns inte alltid utanpå. Den kan gömma sig bakom leenden, arbetslust och välfyllda kalendrar. Och ibland berättar kroppen om den långt innan vi själva gör det.

En av kroppens mer lågmälda berättelser handlar om fettlagren.…

Många människor upplever att de går upp i vikt under perioder av långvarig stress, trots att de kanske inte äter särskilt mycket mer än vanligt. Särskilt envist kan fettet lägga sig runt magen, nästan som om kroppen försöker bygga ett skyddande bälte kring livets oro. Det är ingen slump. Kroppen är gammalmodig på det viset. Den lever fortfarande med minnet av urtiden inom sig.

För våra förfäder var stress ofta liktydigt med fara. Ett hot i skogen. Hunger. Kamp eller flykt. Kroppen svarade snabbt genom att frisätta stresshormoner som adrenalin och kortisol. Hjärtat slog snabbare. Musklerna spändes. Energi frigjordes för att människan skulle kunna springa, kämpa eller överleva.

Problemet är bara att dagens stress sällan går att springa ifrån.

Den moderna människan jagas inte längre av rovdjur. Hon jagas av deadlines, ekonomisk oro, sömnlösa nätter och ett ständigt brus av intryck. Kroppen reagerar ändå på samma gamla sätt. Kortisolet fortsätter att strömma genom blodet som en envis flod. Och när stressen blir långvarig börjar kroppen tänka strategiskt:

”Det verkar vara oroliga tider. Bäst att lagra energi.”

Och så, utan att du ens tänker på det, byggs fettdepåerna sakta upp.

Särskilt bukfettet är nära kopplat till stresshormonet kortisol. Kroppen väljer nästan instinktivt att lagra energi kring magen, där reserverna snabbt finns tillgängliga om krisen skulle förvärras. Det är som om kroppen packar en överlevnadsväska för en vinter som kanske aldrig kommer.

Människan är märkligt bekväm på det viset.
Vi bär ofta gårdagens biologiska lösningar på morgondagens problem.

Stress påverkar dessutom våra vanor. När vi är trötta och pressade söker vi gärna snabb energi. Sötsaker, snacks och kaloririk mat blir till små tröstefiltar i vardagen. Inte därför att vi är svaga, utan därför att hjärnan längtar efter lugn och belöning. Socker och fett kan för ett kort ögonblick ge en känsla av trygghet. Som ett litet ljus i ett mörkt rum.

Men lugnet blir kortvarigt.

Samtidigt försämras ofta sömnen under stressiga perioder. Och sömnbrist påverkar i sin tur hormonerna som reglerar hunger och mättnad. Kroppen börjar ropa efter mer energi samtidigt som viljan att röra sig minskar. Den trötta människan väljer hissen framför trappan och soffan framför kvällspromenaden. Inte av lathet, utan av utmattning. Och kroppen, den försöker bara hushålla med sina krafter…

Det märkliga är att många då börjar kriga mot sig själva. De anklagar sin kropp för att vara motsträvig, när kroppen egentligen bara försöker skydda dem på sitt lite klumpiga och uråldriga sätt.

Kanske skulle vi ibland vinna mer på att lyssna än att straffa.

För kroppen är ingen fiende. Den är en trogen följeslagare som ibland blir rädd när livet går för fort.

Det betyder förstås inte att vi passivt ska acceptera ohälsa. Men vägen till balans går sällan genom hårdare tag och strängare krav. Stress föder sällan harmoni. Kroppen längtar oftare efter rytm än efter kamp.

Lite mer sömn. Lite fler andetag. Lite mindre jäkt.

Kanske en stilla promenad i kvällsljuset. Kanske en stund utan skärmarnas ständiga blinkande. Kanske bara några minuter då människan får känna att hon inte behöver prestera för att få finnas till.

Det är märkligt hur små förändringar ibland kan öppna stora dörrar…

När stressen minskar förändras ofta också kroppens kemi. Kortisolnivåerna sjunker. Sömn och återhämtning förbättras. Hungersignalerna blir tydligare och lugnare. Kroppen släpper gradvis sitt grepp om de där reserverna som den så länge trodde sig behöva hålla fast vid. Som om den sakta vågar lita på livet igen.

Och kanske är det just där någonstans som hälsa börjar. Inte i kampen mot kroppen. Utan i samarbetet med den…

Människan är trots allt inte skapad för att leva hela sitt liv med alarmklockan ringande inombords. Vi behöver vila lika mycket som vi behöver rörelse. Stillhet lika mycket som aktivitet. Och det är först när kroppen känner sig trygg som den vågar slappna av.
Även i sina fettlager…

© Björn Solum, 2026