Då är vi än en gång framme vid den stund på året då världen tycks dra ett djupt andetag. Som om jorden själv, efter en lång och tyst vila, bestämmer sig för att resa sig upp, sträcka på ryggen och
Du har säkert själv känt det. Kanske en tidig morgon när solen ännu är låg och försiktig, som om den trevar sig fram över horisonten. Eller en sen eftermiddag när ljuset blir mjukare, gyllene, nästan förlåtande i sin ton. Det
Det finns stunder då livet tycks glida genom våra händer som fin sand. Vi står där, mitt i dagarna, och undrar vart tiden tog vägen. Och ändå – mitt i allt detta förbiflytande – finns något annat. Något stilla. Något