September är porten mellan sommarens ljus och höstens djup. Luften blir klarare, himlen känns plötsligt högre, och kvällarna bär en ny doft av mognad. Äpplen faller, löv börjar skifta färg, och vi, ja vi känner både vemod och förväntan. September är månaden då naturen drar ett djupt och stilla andetag – och vi med den.

Här i södra Spanien märks förändringen på ett alldeles särskilt sätt. Efter augustis hetta, då dagarna ibland känns som en lång vandring på obarmhärtigt het asfalt, kommer september med en första antydan om svalka. Temperaturen sjunker några grader, och plötsligt är det som om man åter kan andas lite djupare. Havet, som under sommaren lockat till lek och stoj, blir nu mer en plats för stilla dopp, för den som vill förlänga känslan av frihet…

Turistströmmarna minskar. De stora stränderna, som bara för några veckor sedan fylldes av solstolar i rad på rad, får tillbaka intrycket av öppna tomrum och välgörande tystnad. Den där tystnaden som är så rik, som om den har något att berätta. Strandpromenaderna, som i augusti bar ljuden av tusen språk, fylls nu av mer lågmälda steg. Kanske ett par som promenerar hand i hand, eller en äldre man som sätter sig på sin bänk för att följa solens långsamma dalande ner mot horisonten.

Det är en tid då lugnet återvänder, och med lugnet kommer också en känsla av ordning. Skolorna öppnar sina dörrar igen, och barnens skratt fyller gatorna under morgontimmarna. Det är som om hela samhället drar en djup suck av återgång. Sommaren med sina fria timmar är över, men i gengäld får vi tillbaka vardagens välbekanta och trygga puls.

Och vardagen, den är inte att underskatta. I september känns den ofta som en mjuk landning efter sommarens flykt. Rutinerna kliver in, men de gör det med en slags omsorg. Morgonkaffet på terrassen smakar annorlunda nu, mer eftertänksamt, och kvällarna inbjuder till promenader där man nästan kan känna hur luften byter färg.

Det finns något meditativt i septemberluften. Något som påminner oss om att livet inte bara är ett crescendo av högtider och fest, utan också den långa, mjuka melodin av det vardagliga. Att återgå till sina sysslor, sina vanor, kan faktiskt kännas som en befrielse. Det är då vi kan samla ihop oss, ta till vara på sommarens energi och bära den vidare med oss in i hösten.

I trädgårdarna börjar citrusfrukterna långsamt mogna, och doften av fuktig jord stiger efter de första regnskurarna som vi, efter sommarens långa torka, känner oss glatt överraskade av. Himlen, som hela sommaren varit en självklart blå kupol, visar nu moln som formar sig till bilder och berättelser. Ljuset blir mildare, mer gyllene, som om solen själv har blivit klokare av månadernas gång.

September är på så vis inte bara en övergång, utan också en påminnelse. Om att allting har sina skeden. Att även den hetaste sommar måste ge vika för svalkan, och att stillheten har sitt egenvärde. Den lär oss att längta, men också att uppskatta.

Och kanske är det just därför som just september känns så mänsklig. Månaden bär både glädjen och vemodet, både början och slutet. Den påminner oss om att vi är varelser i rörelse, alltid på väg från något och samtidigt banar vår vandring mot något nytt…

Sen har vi förstås kvällarna här i Marbella, när havet lägger sig spegelblankt och staden andas långsamt igen. Då vet man att september har återvänt än en gång. Inte med en dramatisk och bullrande entré, utan mer som en vän som försiktigt knackar på dörren och säger – ”nu, äntligen, är det dags att börja om igen…”

© Björn Solum