Sommar. Det vackra ordet som redan i sin första stavelse väcker sånger om minnen och hopp, likt en vindkysst viskning över ett blommande fält. Eller ett djupt och lugnande andetag. En högtid för både kropp och själ, där tiden tycks sträcka ut sig som en katt i solvärmen — slö, sensuell, full av livets mjuka puls.

Det är som om själva världen vaknar till rösten av kärlekens språk när sommarens ljus lägger sig över landskapet. De ännu späda löven spelar i vinden som små gröna klockor, och vattnet glittrar som om det försöker efterlikna stjärnorna. I gräset värms de nakna fötterna, i luften doftar det av syrén, nyslaget hö och nåbar längtan. Och överallt denna ljusets lavin — långa, gyllene dagar som aldrig riktigt tycks dö.

Sommaren är skönhet utan förbehåll. Den kommer barfota, med blommor i håret och solsken på huden. Den lockar fram leenden ur främlingar, får gammal hud att rodna och barns ögon att lysa av upptäckarlust. Skönheten i en blåklint som vajar vid vägkanten, i en fjäril som leker tafatt i vinden, i ett nattdopp där kroppen smälter samman med det mörka vattnet och stjärnorna ovanför.

Men det är inte bara en tid för ögat — det är en tid för själen att läka. Sommaren har en tyst magi i sig. Den finns i stillheten vid en skogstjärn, i värmen som smyger in i lederna, i den långsamma promenaden över en blommande äng. Där sker något stillsamt och stort. Sorg tillåts blekna, tankar att få ro och vila. Hjärtat att falla in i sin naturliga rytm igen.

Det är i sommaren vi återvänder till något ursprungligt. Vi sänker garden. Vi släpper kraven. Vi söker vatten snarare än väggar, en blå himmel snarare än skärmarnas stickande flimmer. Vi lyssnar till vindens berättelser i trädkronorna och känner hur huden dricker solljus som törstig mylla. Att vara i sommaren är att få minnas att även vi själva är natur — inte separerade från den, utan av samma stoff som jord, himmel och hav.

Och så denna fröjd..! Sommarens glädje är inte bullrig, den är djup. Den bor i de små ögonblicken — i smaken av jordgubbar med grädde, i skratten som ekar över en badplats, i ett glas vin i skymningen med dem vi tycker om. Den är närvarande i barnets sandiga knän, i hundens ystra språng genom ett sädesfält, i den första fjärilen som landar på en solbränd axel. Livets ljuvligheter serveras generöst, utan att vi behöver be om dem.

Sommaren har också lusten i sitt följe — den livsbejakande, kroppsnära lusten som får hjärtan att väckas. Vi blir vackrare i ljuset, friare i vår rörelse, djärvare i våra blickar. Ty det ligger något hemlighetsfullt i sommarnätterna — i doften av varm hud och kaprifol, i tystnaden mellan två andetag, i ett möte mellan ögon där inga ord behövs. Kärlek blommar lättare under sommaren, förhoppningsvis lika mycket till livet som till varandra.

Och ändå — kanske är det just dess förgänglighet som gör sommaren så dyrbar. Den är en gäst som aldrig stannar för evigt. Redan när den anländer, anar vi dess flykt. Den skänker allt — ljuset, värmen, skrattet — men bär också med sig en viskning om att inget varar för evigt. Därför njuter vi. Därför minns vi.

Det finns sommarkvällar som bevaras i våra minnen som små helgedomar. Du vet vilka jag menar — de där när luften är ljummen som ett löfte, när tiden tycks ha glömt bort sig, när världen är så vacker att det nästan gör ont. Det är i sådana stunder som livet känns oändligt, som om vi för en gångs skull hinner ifatt det.

Sommaren lär oss att leva med öppna sinnen. Att lyssna mer än vi talar. Att känna mer än vi förstår. Den viskar att livet inte behöver vara så komplicerat — ibland är det nog med en plats i solen, ett glas kallt vatten, någon som håller vår hand.

Så låt oss hylla sommaren, inte bara för dess fägring, utan för det den väcker i oss – vår längtan, vår stillhet, vår glädje. Låt oss bära den i våra hjärtan när mörkret återvänder — som ett inre solsken, som ett löfte om att ljuset alltid kommer tillbaka.

För årets sommar är, som alla somrar, ljuv musik, en sinnenas sång. En hymn till livet självt. Och vi är alla privilegierade nog att få dansa med i dess ystra melodi.

© Björn Solum